|
« Back den 3 juli 2002 Krönika Juli 2002 Kära läsare, När marginalerna är små blir även små misstag ödesdigra. Det har vi fått erfara på senare tid. Senast var det i Portland där vi dominerade loppet från start ända fram till efter andra depåstoppet. Precis när jag bromsade in för första kurvan rullade mitt vänstra bakhjul förbi! Man kan fråga sej vad som var värst, att bli omkörd av sitt eget hjul eller sin värste konkurrent, Da Matta, som i det ögonblicket låg tvåa, tätt bakom. Det hela fick mig att tänka tillbaks på när jag började köra racerbil. Då brukade jag säga "ge mej fyra hjul och en ratt så ska jag visa vad jag går för". Nu vet jag att inte ens 15 års mer erfarenhet räcker till för att göra något vidare intryck med tre hjul och en ratt. Det är alltid som mörkast precis innan det blir becksvart sägs det. Som om inte detta vore nog blev jag själv stående utanför banan, utan transport med drygt 1,5 kilometer till depån och i ett folkhav som inte visste några gränser av förtjusning att kunna pressa sig fram för en autograf. Det var en konstig känsla att stå inträngd bakom en läktare full av adrenalin, frustrerad och svettig men ändå försöka samla sej såpass så att inte ilskan skulle gå ut över oskyldiga. Men när jag tänker tillbaka var det kanske bra att jag blev en aning försenad, den värsta ilskan hann rinna av och det var fortfarande gott om tid att komma med ett tidigare flyg hem till Indianapolis, som man väl får anse som ljuspunkten den dagen. Vid eftertanke var kanske det misslyckade depåstoppet det bästa som kunde hända oss för det tvingar oss att jobba hårt på att bli bättre. Så var det i början av säsongen när bilen inte ville gå tillräckligt fort för att kunna prestera resultat. Till sist låste jag och mina ingenjörer oss i ett rum och gick i princip inte ut förrän vi hade en plan vi trodde på. Det funkade för nu är vi med och krigar i toppen i snart sagt varje tävling. Ett problem kommer dock som bekant sällan ensamt så på senare tid har vi istället haft problem med depåstoppen. De har helt enkelt inte utvecklats i samma takt. Kanske kan den dramatiska händelsen i Portland hjälpa till att snabba på den utvecklingen nu. Det är många områden, människor och avdelningar som utgör ett team. För att förbättra måste det till förändringar och det är alltid svårt. I de flesta fall finns en viss tröghet i en organisation, till och med i ett racing team som är vana vid att reagera snabbt. Egentligen är ett racing team som vilket normalt företag som helst, men med den stora skillnaden att det går varken förhandla, köpa eller charma till sig en vinst. Därmed blir vikten av snabb utveckling A och O och svagheterna oerhört uppenbara. För att vinna gäller det att leda utvecklingen. En fördel jag har som "ny i gänget", är att jag kan jämföra styrkor och svagheter från tex. andra team och situationer jag varit i nyligen. Jag anser att föraren har ett stort ansvar när det gäller att utveckla teamet därför att där han sitter i stormens öga, "där det händer", och kan observera helheten på ett unikt sätt. Därifrån gäller det att påverka genom att utveckla kommunikationen alla parter och avdelningar emellan. Att entusiasmera, driva på, och sätta press på alla att prestera det absolut bästa. Jag tror att de jag jobbar med är att urval av de absolut bästa i branschen, men i vår värld är marginalerna så oerhört små att alla gör misstag någon gång. En sekund i vanliga livet är ungefär ingenting. I racing är varje hundradels sekund dyrbar, och i många fall ödestiger om du inte har den på din sida. Som jämförelse tar en ögonblinkning ungefär 1 tiondels sekund vilket kan vara skillnaden mellan pole och femma på ett tidskval till exempel. Lägg därtill stor mental stress under en tävling så förstår man att misstag kan ske, eller rättare sagt kommer att ske. Konsten är att minimera dom. Jag tror den bästa vägen är att leda genom att skapa en platform för personalen som hjälper dem att göra sitt jobb på bästa sätt, att hjälpa till att skapa en mental inställning och stabilitet som maximerar den personliga prestationen och se till att alla kommunicerar och bidrar med nya fräsha ideer till förbättring. Vi har kommit en bit längre med detta jobb efter Portland. På tal om nya fräsha ideer, jag såg att Ferarri blev bötfällda 1 miljon dollar för att de tvingade Barricello släppa fram Shumacher i Österike. I mina ögon var det beslutet ungefär lika löjligt som när CART gav Da Matta 10.000 dollar i böter när han oljade ner hela banan i Laguna Seca och på så sätt säkrade pole position. Poängavdrag är det enda som biter. Såna summor pengar i en bransch som handlar om miljarder är som att lägga dricks på Café Opera vid stängningsdags. Man har ingen uppfattning varken då eller morgonen efter. Vi hörs, Kenny KB Kenny Bräck |
|
|||||||||