|
« Back den 5 september 2000 KRÖNIKA Kära läsare, När jag skriver det här är jag mitt i uppladdningen för nästa tävling som går på gatorna i Vancouver. Vi har kommit en bra bit in i mästerskapet. Helgens tävling är den femtonde av tjugo totalt. Så idag känns det som tiden är rätt för att filosofera lite kring hur det egentligen går. Nästan alla journalister frågar mig om jag är nöjd med min första säsong i CART. Jag brukar alltid svara både jag och nej. Jag är mycket nöjd med att ligga femma totalt i mästerskapet bara 23 poäng efter ledaren Michael Andretti, och jag är nöjd med att leda Rockie Of the Year Cupen med 57 poäng. Jag är också glad för att mitt team och min huvudsponsor Shell i somras erbjöd mig att fortsätta att köra för dem. Så allt låter som en dröm om det inte vore för det där med den första vinsten. Vinna måste nämligen vara allt om man vill bli bäst. Dom som säger något annat talar inte sanning. Nu kan man inte vinna varje helg i ett mästerskap av CARTs kaliber för här har i motsats till Formel 1, nästan alla team resurser och material för att vinna. Om man sen lägger till 10-15 förare som genom hela sin karriär vant sig vid att avsluta sin arbetsdag med en flaska champagne på podiet, så får man ett slagfält som heter duga. Normalt får man fyra till fem vinstchanser per år om man tillhör toppen. Vi har haft fyra redan under mitt första år vilket är helt OK. Vår första var i premiären på Homestead där motorn gick sönder. Såna smällar får man ta - det händer alla ett par gånger per säsong. Nästa var i Michigan innan Fittipaldi somnade in och tryckte upp mig i muren. Den smällen gjorde lite mer ont men var inget man inte kunde fixa med lite massage. I Rio de Janiero och Chicago var det min tur att somna in. Bilen dog när jag skulle ur depån efter att ha bytt däck och tankat och jag tappade massor med placeringar. Hur kan det hända? Tja, en förklaring finns i hur bilen fungerade eller inte fungerade rent tekniskt. Men dom största misstagen stod jag själv för. Depån påminner om en gata i Tokyo. Det är rörigt och parkeringsplatserna är små och svåra att finna. I detta folk- och bilhav ska man man göra massa saker exakt rätt på så kort tid som möjligt. Först hitta sin plats, sen stoppa så fort som möjligt med dom fyra hjulen plus/minus ett par centimeter från stoppriktmärkena, där mekanikerna, deras verktyg och dom nya däcken väntar. Fulltankad och klar ska man sen hitta ut igen, utan att som ibland händer, köra ihop med en annan bil som har samma plan. Allt det här sker på sekunder men tack vare att det sitter intränat i ryggmärgen så är det en baggis i nio av tio fall. Det är först när något inte stämmer riktigt som det hela blir en verklig utmaning. I mitt fall var det problem med kopplingen som gjorde att jag lämnade mitt intränade mönster och börjar tänka som en vanlig människa. Och som sådan har vi ju alla våra brister. Som tur är tillhör jag inte typen som gråter över spilld mjölk. Faktum är att jag inte ens dricker mjölk. Första vinsten kommer när den kommer, och bara det blir snart är det helt OK. Nästa år får jag hela 22 chanser tack vare den roliga nyheten att vi ska tävla I Europa för första gången En tävling i Tyskland och en i England, båda på två splitter nya ovalbanor. Enligt min boss Bobby Rahal är anläggningen i Tyskland helt otrolig. Han har sett mycket, men aldrig något liknande. När Brian Herta körde några uppvisningsvarv där förra veckan kom hela 100.000 fans. Ett sanslöst intresse som jag hoppas sprider sig till alla mina svenska vänner. Nu måste jag åka till flygplatsen för att hoppa på planet till Kanada. Vi hörs snart igen Kenny kennybrack.com KB |
|
|||||||||