Just nu sitter jag vid Niagara fallet och kopplar av efter en månad med tävlingar nästan varje helg. Det här är ett perfekt ställe för att samla kraft och mod inför nästa utmaning. För inget, inte ens 900 hästkrafter har en chans mot naturen när den får släppa loss. Ljudet från vattnet är öronbedövande. Att man sen inte kan sova riktigt på nätterna är smällar man får ta.

De fem sista veckorna har jag tävlat i runt hela Nordamerika. Och har det funnits ett par dagar ledigt så har teamet snabbt pressat in en test. Det har varit ganska tufft att nästan dagligen, brottas med en racerbil på snabba och guppiga banor. Utan daglig massage och meditation hade jag nog blivit kvar i sängen då och då. Men samtidigt har det känts ganska lätt, för vi har hyfsat flyt nu. Jag har varit på pallen två gånger och jag ligger femma totalt i mästerskapet. Det jag klart nöjd med.

Men jag kan lova att det har varit allt annat än vad amerikarnarna kallar "a piece of cake" Man är ganska utsatt som debutant på den här nivån. Teamet, bilen och banorna är nya och konkurrenterna bjuder inte direkt hem en på grillparty på verandan. Det står helt enkelt för mycket på spel. Om man inte lyckas flyr både sponsorer och team chefer. Så enda sättet att sova lungt är att alltid överträffa förväntningarna.

Med eller utan grillparties så måste man känna till mycket om sina konkurrenter i en sport som min. Alla beter sig olika ute på banan. Därför programmerar alla förare in en bild av de andra förarna i sitt undermedvetna. När man sen närmar sig i 350 km/tim så skickar hjärnan en signal som antingen säger " satsa när du får chansen, han flyttar sig " eller "vänta till en bättre lucka för han viker inte en tum". Ska man bli en vinnare gäller det naturligtvis att tillhöra den sista gruppen.

Efter tre år i IRL ser många mig som en utpräglad expert på oval racing. Därför var jag extra tänd när vi gick in i en rad av race på mer traditionella racingbanor. Detroit var den första och jag var riktig superladdad. Åtminstone tills jag insåg att Murphy satt på mina axlar med sin lag om alltings djävlighet. Jag kraschade i första kvalet, jag kraschade i andra kvalet och jag kraschade i tävlingen. Som om detta inte var nog så åkte jag dit för fortkörning på vägen hem. Men det var det värt. För polisen räddade faktiskt min dag, genom att vara den ende som tyckte jag körde fortare än andra bilar den dagen.

Tyvärr blev det inte Glava på midsommar. Istället bar det västerut för att tävla i Portland, Oregon. En svensk journalist fixade dock snabbt till stämningen genom att ställa fram en flaska kyld akvavit. Jag tänjde lite på gränserna och drog i mig en halv kapsyl. Dagen efter kvalade jag femma. I racet blev det dock kalebalik i första kurvan. Jag åkte ner till tolva men lyckades sen köra upp mig till sexa och nya värdefulla mästerskapspoäng.

Nästa stopp var Cleveland och det var unikt på många sätt. Man stänger en vanlig flygplats i tre dagar för att bygga en racerbana med en läktare för över 100.000 människor. Presskonferensen hölls på Rock'n Roll Hall of Fame, som var fylld av gamla instrument och annan Rock kuriosa. Otroligt spännande om det inte varit för en journalist som höll på att ställa till det för mig, genom att påminna mig om att jag sagt att jag hade varit rockgitarrist om jag inte valt racing. Nu tyckte han att jag hade en unik chans att inför världpressen visa vad jag kan göra med en gura. Det var inte helt lätt, men till sist lyckades jag krångla mig ur med hedern i behåll. Nu kan jag öva vidare och satsa på ett skivkontrakt senare i livet. Tävlingen blev min bästa hitills. Jag blev tvåa efter att ha kört upp mig från 15e startposition.

Nästa stopp i Toronto var också helt suväränt. Man bygger en temporär bana i hamnen nära centrum och över 200.000 fans strömmar dit under tre dagar. Som extra krydda spelade Sylvester Stallone och Burt Reynolds in flera scener till filmen Champs, som handlar om oss CART förare. Överallt sprang folk från filmbolaget och försökte samla ihop statister. Det var inte svårt direkt. Folk var helt galna. För mig stämde allt fram tills själva racet. Jag var bland dom tre snabbaste i alla pass jag körde. I racet föll jag tillbaks till 10e plats pga av fel depåstrategi och en dålig inbromsning av undertecknad. Givetvis var jag besviken, trots att många tyckte det var helt OK första gången på en så pass svår och annorlunda bana.

Nu far jag till Michigan. Det blir mitt första 500- mile ovallopp sen jag vann Indy 500. 80 mil med en genomsnittshastighet på 370 km/tim och över 400 km/tim på raksträckorna. Som ni förstår har jag just nu svårt att tänka mig ett mer spännande arbete än det jag har.

Vi hörs