|
« Back den 2 juni 2000 KRÖNIKA Tredjeplatsen i helgens tävling på Nazareth Speedway var ett stort steg framåt. Jag kände mig nästan som en segrare när jag fick smaka på champagne igen. Teamet gjorde allt rätt och jag lyckades ta mig upp på pallen då jag med 5 varv kvar forcerade mig förbi mexikanen Fernandez genom att ta till gräset. Det var nog en av mina bästa och viktigaste omkörningar. Vi har varit bland de snabbaste på de flesta träningar och kval och varit nära att ta en seger under flera race. Men nära skjuter som bekant varken harar eller konkurrenter utan vi har fått nöja oss med mindre pretentiösa placeringar. Jag har dock varit med förr så jag vet att man inte bara går rakt in i ett team med 75 anställda och en ny serie och kör ifrån alla. Teamet måste trimmas in i minsta detalj. Marginalerna på den här nivån är nämligen närmast obefintliga. Det räcker med att det tar en sekund för länge att byta fyra däck i ett depåstopp så har man tappat 5 placeringar. Som team är vi är inte riktigt färdiga att vinna ännu, men vi är definitivt nära. Sen kommer det alltid att hända saker längst vägen. Det visste en gubbe i Glava redan på 40- talet när han köpte byns första lättviktsmotorcykel. En sådan enorm maskin väckte givetvis uppmärksamhet i en tid då de flesta bybor till och med tyckte att vanliga cyklar var komplicerade och farligt snabba. Han konstaterade dock lugnt - " vissa reparationer och dikeskörningar får man ta med i beräkningen när man införskaffar en sådan här maskin". Jag stortrivs i mitt nya yrke. CART har gett mig precis den utmaning jag sökte. Alla team har stora resurser och personal av världsklass. Bilarna är nästan identiska och minst 12-15 förare är tillräckligt snabba för att vinna. Den som är bäst på att ställa in bilen, göra snabba depåstopp och alltid prestera max under extrem press vinner. En del av pressen kommer utifrån. I min förra klass IRL var allt lugnare med undantag av Indy 500. Teamen var mindre i personal och bilarna inte så tekniskt avancerade. Det var mer raka rör eller värmländskt stuk över det. I CART är förarna mera " Stjärnor". På förarmöten som är till för att diskutera regler och säkerhet kan vi exempelvis spendera tid till att utreda frågor som - "kan vi inte förkorta autografskrivandet från 45 minuter till 30?" eller "kan ni fixa en bättre parkering för mitt nya gigantiska motorhome?" Och när man som rookie gjort en tuff omkörning så hinner man knappt tillbaks till depån innan offret kommer rusande för att markera att så-gör- man- inte-här och framförallt-inte-mot -mig. Jag har dock stor respekt för dom flesta när det gäller att köra racerbil. Inte minst för Juan Montoya som kör för fyrfaldiga mästarna Team Ganassi. Han är oerhört snabb . Något som han inte minst visade när han vann Indy 500 i helgen. Honom slår man inte på en dålig dag. CART har också tagit mig till länder som jag aldrig tävlat i tidigare, exempelvis Japan. Bananläggningen där var ett himmelrike för alla racingfantaster med banor för såväl Formel 1 som ovalracing, trial, motorcross och gocart. Den låg i en bergskedja och en japan berättade att dom hade planat av bergstopparna för att få en så plan yta som möjligt. Han lät som det mest självklara i världen. En sak hade dom dock missat- vägen Den var marginellt bättre än en kostig och i Europa eller USA hade det garanterat blivit bråk när 100.000 åskådare skulle ta sig upp för att se vårt race. Men inte i Japan. Där såg jag bara glada fans som dessutom var mycket pålästa. "Mina" hade t om målat den svenska flaggan i ansiktet och på naglarna och vajade med den svenska fanan lika självklart som om det skulle vara deras egen. Motorsport är helt klart otroligt stort där. Nu ska jag packa för att åka till det något mindre exotiska Milvaukee för nästa tävling. Där kör fansen med V-8a, boots och bira istället. Självklart hoppas jag bl a försvara den ledning jag nu har i det sk Rookie Mästerskapet. Vi hörs Kenny By courtesy of Svenska Dagbladet KB |
|
|||||||||