|
« Back den 17 november 1999 KRÖNIKA Stallet är bland de bästa och den nya serien kommer att ge mig den utmaning jag behöver för att behålla hungern efter att vinna. Som ni kanske redan vet så missade jag IRL titeln med en hårsmån i år då ett hjullager brast i sista deltävlingen i Dallas, Texas. Jag fick nöja mig med en andra plats i mästerskapet vilket givetvis var en stor besvikelse. Överlag är jag dock mycket nöjd med min tid i Indy Racing League. Mästerkskapstiteln förra året och Indy 500 i år kan man ju knappast klaga på. Jag kände redan efter segern i Indy 500 i maj att mitt äventyr i IRL nog var inne på sista året. Tiden var helt enkelt mogen för att söka nya jaktmarker. I den här krönikan tänkte jag berätta lite om resan fram tills jag skrev på det nya kontraktet. Till min stora glädje började telefonerna automatiskt gå varma direkt efter vinsten i Indy 500. I andra luren satt oftast en man som inte bara var stallchef utan också en mycket slipad affärsman. Jag kunde inte min vildaste fantasi tro att det fanns så många olika varianter på avtal. Att vara jurist i racingbranschen måste definitivt vara ett kanonjobb. Som svensk tycker man dock att dom skulle tjäna på att inte krångla till det så. Vid telefonsamtalen gällde det att lugnt vänta tills motparten var tvungen att ta en paus för att andas in ny luft, och då snabbt inflika att jag vill ha ett solklart vinnarförslag utan massa krussiduller annars kan det kvitta. Mitt kontrakt med AJ Foyt tillät mig inte heller att testa för ett annat team. Så skulle det bli affär så fick dom förlita sig på mina tidigare resultat. Kanske låter jag självgod men jag har alltid haft kortfattade och raka avtal som bygger på förtroende. Dessutom befann jag mig för första gången i min karriär i en situation där jag kunde välja bland erbjudanden som jag drömt om för 3-4 år sedan. Kvar fanns också alternativet att i någon form fortsätta med A.J. Foyt. Jag bestämde mig för att ha is i magen. Förr eller senare skulle något som känns 100 % rätt dyka upp. Strategin visade sig fungera. En kväll i september ringde Indy 500 vinnaren och trefaldige mästaren Bobby Rahal och frågade om jag var intresserad av att träffa honom för att diskutera en framtid i hans stall - Team Rahal. Det lät bra så jag flög direkt upp till honom i Ohio. På flyget hem tänkte jag på det första mötet med A.J. Foyt under en frukost i Las Vegas. Likheterna var många - snabba ryck, klara besked och ett ärligt och konkret förslag. Erbjudandet innehöll allt jag kunde önska i form av en utmaning i ett vinnarstall och dessutom har jag stor respekt för Bobby Rahal. Men innan jag kunde fira eller koppla av återstod utmaningen att meddela A.J. Foyt. Det var aldrig ett lätt beslut att bryta upp från mitt dåvarande stall - A.J. Foyt Racing. Under de två åren A.J och jag kamperat ihop har jag fått uppleva många av mina absolut bästa minnen och fått en vän för livet. Han måste helt enkelt vara en värmlänning längst inne i hjärtat för sällan har jag träffat någon som jag delar så många värderingar med. Jag hade lovat A.J. att inte skriva på något innan jag meddelat honom. Rahal hade bråttom så mitt enda alternativ var att leta upp A.J. omdedelbart. En snabb efterforskning visade att han befann sig i North Carolina för presskonferens där han skulle presentera sitt nya projekt - ett NASCAR Team för år 2000. Snabbt ut till flygplatsen och fem timmar senare befann jag mig utanför A.J.´s hotelldörr. I det läget var jag inte helt lugn. A.J. är nämligen inte direkt typen som gillar att höra "bad news". Dessutom kände jag väl till hans rykte om att slå först och fråga sedan. Jag hade i och för sig aldrig råkat ut för det men jag hade ju inte heller konfronterat honom med sådana nyheter jag nu skulle framföra. Men jag tänkte det får gå som det går. Ingen ska kunna säga att jag inte höll mitt ord i alla fall och det värsta som kunde hända var ju att jag fick sparken på direkten och ett blått öga. Han öppnade dörren och såg ganska överaskad ut när han såg vem det var. Jag frågade om jag fick stiga in för jag hade något mycket viktigt att diskutera. Han föste snabbt ut NASCAR folket som satt i hans rum och snart satt vi öga mot öga. Han fattade direkt och innan jag han och säga något så förstod jag att min fruktan var onödig. En sorgsen stämning som vid ett sista möte med en god vän infann sig i rummet. Denna stund fick mig att inse vilken rak och ärlig gubbe denna legend är och hur lycklig jag är att våra vägar möttes för ett par år sedan. Han sa att trots att han vill att jag ska fortsätta och köra för honom så förstår han mitt beslut. Om jag inte gör detta kommer jag att ångra mig hela mitt liv. Det var mycket känsloladdat men jag kan inte beskriva vilken otrolig lättnad det var att höra dessa ord. Efter att vi blinkat ur tårarna ur ögonen kom dock den gamle A.J. Foyt fram igen. Han ställde sig upp och sa barkst " Det är ju själva faan att nu när man för första gången i sitt liv träffat på en utlänning som man inte behövt att slå på käften och kasta ut så sticker han självmant" Med de orden återgick stämningen till det normala när man umgås med A.J. och vi skrattade hjärtligt. Det var med stort vemod jag somnade den kvällen. Men jag vet att jag alltid är välkommen tillbaka och köra för honom. Och vem vet, när jag är klar med CART om några år är det inte omöjligt att jag kör NASCAR med A.J. Det är något han för övrigt erbjöd mig redan för nästa säsong. Dagen efter ringde jag Rahal och meddelade att han kan förbereda kontraktet och så var saken klar. Det har varit mycket hysh-hysh kring min nya styrning. Känns lite löjligt att inte kunna säga vad man ska göra nästa säsong men anledningen är att det på den här nivån finns många sponsor och politiska intressen som man måste ta hänsyn till. Men faktum är att det i racing är ungefär lika svårt att bevara en hemlighet som för en elefant att klä ut sig till en myra. Nu ska det dock bli skönt att få ägna all tid åt att förbereda sig för nästa säsong. Det blir säkert tufft i början. CART serien som innehåller 20 tävlingar skiljer sig från IRL bl a genom vi kör på både ovalbanor och konventionella landsvägs- och stadsbanor. Dessutom tävlar vi i flera världsdelar än bara Nordamerika, t.ex Japan, Brasilien, Australien och Kanada. I december börjar vi testa ordentligt. I all hemlighet har vi redan testat två dagar på Homestead i Florida för ett par veckor sedan. Jag ska inte sticka under stolen med att det kändes lite ovant. Dels är CART-bilen en helt ny racerbil för mig med en ofantligt massa hästar. 875 för att var exakt i en bil som väger 700 kilo vilket bl a sätter stora prov på nackmusklerna. Dessutom var det 3 års sedan jag körde en "vanlig" landsvägsbana. Men tack vare bra support från teamet kom jag snabbt underfund med både bil och högersvängarna. (På ovalbanor har vi ju bara svängt åt vänster). Varvtiderna var mer än tillfredställande men nackmuskelaturen på höger sida är det ingen tvekan om att jag behöver träna upp. Vad gäller målsättningen skulle jag tro att det kommer ta lite tid att bli varm i kläderna men jag siktar helt klart på att kunna vinna tävlingar redan första året. Först ska det dock flyttas till Columbus, Ohio så att jag kan vara nära det nya teamet. När jag och Anita flyttade till Houston hade vi bara två pappkartonger med grejor. Men allteftersom prispengar flutit in har vi t o m skaffat oss lite möbler. Så denna gång blir det till att anlita en flyttfirma.. Vi hörs framöver Kenny Svenska Dagbladet 11 nov 1999 Kenny Bräck |
|
|||||||||